Helt ärligt. Jag har fått framtidsångest och åldersnoja. Allt på samma gång.

Jag säger som Pippi "jag vill inte bliva stur". Önskar man kunde stanna tiden.

Seriöst. Det är typ 12 skoldagar kvar, mer eller mindre beroende på hur man räknar. 12 fucking dagar av de 12 år jag gått i skolan. Är det inte sjukt? Snart slutar jag och vad händer då?
Tidigare var jag så säker på vad jag ville göra med mitt liv, hade allt klart för mig. Jag skulle plugga vidare direkt, ta ett halvår utomlands inom min utbildning och sen skulle jag jobba och allt var schemalagt. Men så någonstans blev jag extremt skoltrött och tappade lite bort mig själv.
Det slutade med att jag satt kl 23.55 dagen innan högskoleansöknignen skulle in och sa "nej, nu skiter jag i detta". 5 min efter att portalen stängt ångrade jag mig. Nu är jag nöjd med mitt ovalda val.

Men jag kan ändå inte låta bli att få lite panik över vad som ska hända sen. Ni som känner mig vet att jag älskar att ha saker planerat (även om jag inte alltid följer mina egna planeringar) och tänker alltid i konsekvensanalysmodellen. Den där spontana tjejen - det är inte jag.
Så vad ska det bli av denna tjej, som alltid brukar ha allt färdigplanerat och iordninglagt? Ingen som vet.

Men även om detta såklart är en jobbig sits, är det nog ändå tanken att behöva lämna den sköna tryggheten i skolan där jag går nu som skrämmer mig mest. Hade inte tänkt på detta förän bara några veckor sedan när tanken slog mig som en boxhandske i nyllet. Och sen dess har slagen bara blivit hårdare.

När jag i början av ettan tittade på den där balkongen där studenterna varje vår står och vinkar kändes tanken både nervkittlande och väldigt långt bort. Och de känslorna har inte ändrats. Hela studentgrejen känns fortfarande väldigt far away, avlägsen, trots att jag både provat min mössa och haft skiva. Trots det känns allt ändå som en dröm.

Jag tänker tanken att jag, efter om exakt tre veckor, aldrig mer kommer kunna återvända till min gamla skola som elev. Då kommer jag vara en främling. En som inte hör hemma. En outsider. Och det är DEN tanken, som skrämmer mig mest tror jag. Det är som om en vän man umgåtts mycket med, som man kanske inte gillade jättemycket men som ändå alltid fanns där och engagerade en, gått bort. Även om det inte var ens bästis, så är vetskapen om att man aldrig kommer kunna prata med personen igen slående.

Som grädde på moset har jag även gått och lagt mig till med en åldersnoja. Jag vill vara 18. Alltid. Känns det som. Kanske för att jag till stor del umgås med yngre. Men jag tror även det beror på avundsjuka. Att se yngre barn bli äldre och äldre och har roligare och roligare. Tänk om de har roligare än vad jag hade? Om de har lika kul som jag när de är 15 och jag 18 - hur roligt kommer inte de ha när de blir 18 då?

Sammanfattningsvis kan jag alltså konstatera; jag vill inte sluta gymnasiet och ta studenten för det känns så läskigt att lämna boet och släppa den trygghet jag haft under mina 12 senaste år i skolan - men å andra sidan kanske jag får se det med nya, positiva ögon. Det är dags att prova något nytt. Det kan ju finnas något ännu roligare runt nästa gatuhörn.

Så nu gäller det bara att fokusera och försöka njuta av de få skoldagar som är kvar.




Livet blir vad man gör det till