Nu har vi begravt henne.
Känns konsigt att inte kunna klappa henne mer, ge henne ett maskrosblad eller kittla henne på magen.
Allt är så tomt och konstigt. 
Torkade tårar på hakan och näsan rinner.
Men jag är glad att hon dog i sin bur och inte blev uppäten, påkörd eller bara rymde förgott.
Att det finns ett minnesmärke.
Och hon fick med sig en morot.
<3


(Behövde skriva av mig)